”Du viskade att du älskade mig innan jag somnade igår. Tack.”
Jag tittade upp från mobilen och mötte hans pojkaktiga leende. Och kanske var det just den där känslan av att han hade fått en oväntad gåva som satte fart på min skuld för blixtsnabbt återgäldade jag hans kärleksförklaring med en ursäkt.
”Nämen, Philip. Det är ju inte klokt att du känner att du ska behöva tacka för det. Säger jag det så sällan. Ja, det gör jag nog. Förlåt.”
Skulden hade mig i sitt grepp och det var inte förrän Philip hade försäkrat mig om, att han inte alls led brist på kärleksbetygelser eller ens kände sig oälskad, som jag kände att greppet lossade. I samma stund kunde jag också se vad det var som hade hänt och med förundran i rösten sa jag:
”Men du, är det inte bra märkligt det här? Du ger mig en kärleksfull komplimang och sedan reagerar jag med att känna skuld.”
Med min mjuka ton bjöd jag in både mig själv och Philip till min inre värld. Den värld som, för det mesta är ljus och trivsam, men som då och då drabbas av plötsliga skuldtyngda skyfall. Oväder som sköljer bort både respekt och kärlek för mig själv.
Hur kan det bli så? Hur kan en kommentar, som dessutom är menad som en ömhetsbetygelse, få mig att känna mig totalt värdelös?
Jag tror det handlar om min inre otillräcklighet. Du förstår, det är som att det finns en djupt plöjd fåra inom mig. En fåra som bär namnet ”Otillräcklighet” och som funnits där sedan unga år.
Då, när jag var ung, var den fylld till bredden och forsade fram med stor kraft. Den sköljde bort varje uns av stolthet och ömhet för mig själv. Numera är den till stor del uttorkad. Endast en liten rännil finns kvar. En svag stråle av skuld, knappt förnimbar när solen skiner inombords, men som ständigt fortsätter att porla fram sitt budskap om min egen otillräcklighet.
För visst hade jag, långt innan vårt samtal denna lördagmorgon, känt mig otillräcklig i vår relation. Det svaga porlandet av skuld dök upp i form av självförebråelser, som det ibland fanns fog för men som oftast kom från den där källan av otillräcklighet. Jag ansåg till exempel att jag inte var tillräckligt kärleksfull, att mina ömhetsbetygelser var för få och mina kritiska kommentarer för många. Ett svagt porlande av skuld som förvandlades till en störtflod när skyfallet kom. Ett skyfall utlöst av en kärleksfull kommentar som jag inte tyckte mig förtjäna.
Så hur ändrar jag då mitt inre klimat? Hur får jag skyfallen av skuld att upphöra och hur torkar jag upp min inre otillräcklighet?
Genom förståelse för mig själv i allmänhet och mina tillkortakommanden i synnerhet. Det är nämligen genom att möta det som stormar inom mig med värme och ömhet som den stora klimatomställningen sker. Det är när jag möter skyfallet av skuld med varm och nyfiken förundran som regnbågar av kärlek uppstår. Kärlek som inbegriper mig själv men som också kan ta emot någon annans.
Med värme
Marie
