Oron sveper över mig titt som tätt denna höst.

Jag huttrar till i min välordnade tillvaro och känner för ett ögonblick den totala katastrofens isande närvaro. Världskrig, miljökris och allas vår undergång. Inser att det inte blir vare sig ljusare eller varmare i mitt inre om jag försöker lösa, förstå eller förbanna. Jag kan inget göra åt det stora, tänker jag uppgivet varefter jag hämtar en tröstande ullfilt och ett ljus stöpt av hopp.

Medan mörkret drar över den stora världen stänger jag in mig i den lilla. Jag tänder ljuset och känner dess låga tända min egen. Kanske kan jag trots allt förändra något av det som gått snett. Inte genom att störta allt på ända utan genom att vårda det jag har. Det är ju genom att värna om mina närmaste relationer och göra det mesta av mina innersta gåvor som jag kan sprida såväl värme som ljus i min lilla vrå av världen. Och många ljusa vrår lyser till slut upp ett helt himlavalv. Eller vad tror du?

Med värme
Marie