Älskade gamla offerkofta

Under många år var jag ett offer. Det är sant att jag råkat ut för livets orättvisa, men offerrollen blev också mitt sätt att vara. Varenda incident – från försvunna nycklar till obesvarad kärlek – mötte jag med samma utrop: "Varför ska detta ALLTID drabba mig!”

Så såg den ut, min offerkofta. Grå och trist med en unken doft av självömkan. Jag föraktade den. Och älskade den. För ingen vill vara ett offer. Alla vill vi ju vara starka, kapabla och ansvarstagande. Samtidigt finns det alltid något så härligt slitet och bekvämt i att bara få slippa och fly undan.

Så var det tills insikten kom. Smärtsam men nödvändig. Jag är den enda som kan förändra min situation. Ingen annan kommer och räddar mig. Och äntligen kände jag mig så kapabel som jag alltid önskat vara.

Men min kära, luggslitna offerkofta försvinner aldrig helt. Den bara väntar tålmodigt på sin krok. Och ibland, när dagen blir alldeles för tung, tar vi tillfället i akt. Jag låter den snärja sina långa, av ålder töjda armar runt mig och tillsammans gungar vi av och an till tonerna av bitter hopplöshet. Och det känns så där tryggt och skönt som bara en stund med en gammal vän kan göra.

Och det är okej att vi har våra stunder tillsammans, offerkoftan och jag. Självömkan är ju så djupt mänskligt. För bakom var sovrumsdörr i vårt avlånga land hänger den – luggsliten, med unken doft men alltid redo att tas på.